Jag har inte mått särskilt bra på ganska länge. Jag känner mig nedstämd och det känns som att jag mest kämpar mig igenom dagarna. Ni vet när man längtar efter att få gå och lägga sig – men när man väl ligger där så går det inte att somna, för huvudet är fullt av tankar, oro och en oändlig att göra-lista. Lite ironiskt ändå.

Om jag ska vara helt ärlig så mår jag rent ut sagt skit just nu. Jag är konstant trött, har tappat både inspirationen och motivationen, och jag känner inte riktigt igen mig själv. Det är en märklig känsla när man vet hur man brukar vara, men inte riktigt hittar tillbaka.

Jag hoppas att den stundande semestern kan ge mig lite andrum. Inte för att jag tror att allt magiskt löser sig bara för att kalendern säger “semester”, men kanske kan jag få en chans att landa, vila och samla lite ny energi.

Jag försöker också påminna mig själv om något som låter så enkelt, men som är så svårt i praktiken: att ta en dag i taget. Just nu springer mina tankar hela tiden iväg till allt som måste göras, borde göras eller väntar runt hörnet. Och det gör mig bara ännu mer stressad.

Så just nu försöker jag sänka kraven lite. Andas. Vila när jag kan. Och acceptera att allt inte behöver lösas på en gång.